Dålig dag på jobbet

Hade en dålig dag på jobbet idag. Saker och ting går snett, vi får ta ner systemet oplanerat och får ett gäng arga användare och en del städa-upp-jobb i databasen.

Tänker nostalgiskt tillbaka på min tid i post-IT-bubble-Sverige. Det fanns fortfarande ett gäng företag som hade kvar pengar i sin säck från de galna dagarna då riskkapitalisterna kastade miljoner över vilken sunk-idé som helst. Har själv suttit med på ett möte med riskkapitalister i egenskap av tekniskt förkläde och hört dem kläcka ur sig att '35 miljoner? Vi går aldrig in med mindre än 50 miljoner' (företaget jag jobbade på hade räknat ut att de behövde 35 miljoner).

Att det var så ruggigt enkelt att äska pengar blev också indirekt the downfall för många projekt. Det måste vara det bästa sättet att ta död på ett företag: tvångsmata det med en gigantisk pengapåse (jag har sett det inifrån flera gånger). Sen mäts hur bra det går på hur snabbt stålarna rinner iväg, som om det fanns nån korrelation.

Det som egentligen betyder nåt - leverans - var helt underordnat. Detta ledde till (baserat på tron att botten på pengapåsen aldrig kommer dyka upp):

• Hyreskontrakt mitt i stan på fett stor yta. Gärna bundet på 5 år så man helt säkert får sitta med ett osäljbart kontrakt i evigheter när hyresmarknaden viker.
• Personalpyramiden (upp-och-ner-vänd). Ett järngäng på 5 utvecklare och sen en chefsorganisation värdig en tysk pansarkår. Inköpschef? självklart - det behövs såklart nån som köper fax-papper (detta var innan faxen var i princip helt utrotad) och pennor. Produktägare, marknadschef, säljchef, gruppchefer och fan och hans moster
• Ingen leverans nånsin. Det mest inbitna vattenfallstänket möjligt med lång specfas och sen en implementation som sträcker sig över år. Eftersom ingen mätte framgång med nåt så påtagligt som en leverabel, så togs en dylik heller inte fram
  

Resultatet blev såklart det man borde ha kunnat se. Pengarna tar slut. Inget användbart har tagits fram. Företaget blöder som en gris från hyreskontrakt och onödig personal. Riskkapitalisterna drar öronen åt sig för att bubblan spruckit. De där 'bara' 25 miljonerna till som man räknat fram skall räcka kommer aldrig. Och sen varsel i omgångar och sen konkurs.

På plussidan måste framhållas den galghumor som utvecklas hos personalen, man har faktiskt ofta som roligast under den här tiden. Att man blir av med jobbet vet man ju redan så den tid man har kvar går åt till att snacka skit och utsätta kollegor för practical jokes.

Så varför blir jag då nostalgisk? Jo (i skenet av min dåliga dag på jobbet), så påminns jag om alla hyllkilometrar kod jag var med och skrev under denna galna tid. Kod som jag fick bra betalt för att skriva. Kod som aldrig nånsin kördes i produktion. Kod som aldrig nånsin ställde till med problem.

Eller för att travestera general William Tecumseh Sherman (1820-1891): The only good code is the dead code...