15 minuter daglig masspsykos

Varje morgon kl 09:00 samlas Sveriges alla (nåja majoriteten känns det som i alla fall) systemutvecklare i små grupper om 5 - 15 pers, berättar vad de gjort den senaste dagen och vad de tänker göra idag.

Nej, det är inte improviserade AA-möten som utspelar sig på landets alla IT-arbetsplatser. Det är såklart Scrum.

Inte nånsin har jag varit med om att någon metod/metodik/metodologi har fått en sån fullständig impact på så kort tid. Från att knappt ha hört talas om fanskapet till att folk inte gärna sitter bredvid en på tunnelbanan om man inte är Certified Scrum Master.

Det är inte så att jag tycker det är dåligt eller så, men jag blir alltid skeptisk när nåt nästan övergår i religion. "Vad säger Scrum att man ska göra i den här situationen" som om Scrum-väsenet tryckte i nåt dammigt hörn i konferensrummet och hade nåt viktigt att dela med sig av.

Backlogen är helig (ordet backlog betyder väl egentligen saker man borde gjort men inte hunnit. I Scrum (helgat varde dess namn) så är nåt man precis kommit på en backlog item (alltså nåt man redan borde gjort fast man precis kom på det)). Snacka om att ge Losec-marknaden en extra skjuts.

Finns det inte i sprinten så ska man inte göra det. Tanken är sund; isolera utvecklings-teamet från den yttre världens alla krav-glidningar och scope creeps. Sprinten blir ett 300 DPS Sword of Scope Defence som teamet kan vifta med när de bakåtslickade frisyrerna kommer och försöker få in lite features som kan hjälpa dem att kränga skiten till nån ny kund.

Problemet kommer då man inser att man faktiskt inte får med allt man verkligen gör i backlogen och senare i sprintarna. Man ser ut som en lat jävel när det visar sig att man har en sprint-velocity som Micke Persbrandt på väg hem från krogen.

Sprintplaneringen blir också en speciell upplevelse eftersom det (vad jag vet) inte finns nåt utrymme (=tidpunkt, dedikerad tid) egentligen för att _speca_ en backlog item. Den är oftast på formen 'Användaren ska kunna skicka meddelanden till andra och notifieras när han får ett meddelande sänt till sig'.
Spec behövs minst på områdena Info-design, databasdesign, protokollnivå, kravbild (ska t ex användaren kunna lägga upp nån på en ignore-list? Framgår inte av backlog-itemet).

Urspungskravet kommer ju oftast från nån som inte håller på med implementation och därför inte kan antas kunna speca på den nivån (eller ens veta att det behöver specas på den nivån).

Vad det hela kokar ner till är att man försöker tidsskatta i princip helt ospecade krav. Under upp-taskningen sker ju nån slags specning, men det sker inför hela gruppen och blir frustrerande efter fyra-och-en-halv timme, let me tell you.

Vet inte om det bara är jag som upplevt det, men det verkar som om Scrum (oh, herde på livets stig), inte riktigt tycker att man ska speca (= en (eller ett par tre) person(er) samlas, ritar pilar och streck, kommer överens och skriver ihop ett snärtigt dokument på 1-1,5 A4 som beskriver hur implementationen skall gå till).

Speca är fult. Luktar vattenfalls-modellen och gammal död hud. Fast där nånstans brister illusionen lite.

Behold, the revolting underbelly of Scrum...